7 84 Österskär – en räddare i Ordenslivet – StK Peter Stillnert

Under de första åren av 2000-talet hade jag tröttnat på Odd Fellow-orden. Det kändes ganska tomt och ointressant att besöka loger och jag fann ingen riktig tillflykt. Kanske var det så att mitt medlemskap i Orden hade nått sin slutpunkt. Efter mycket övervägande skickade jag min utträdesanmälan till min dåvarande loge, som inte fanns på min bostadsort.

Samtidigt hade jag börjat tänka att det kanske skulle vara rätt att bli kyrkoherde, d v s chef i en församling, i någorlunda tid före pensioneringen. Det dök upp en församling som jag aldrig hade hört talas om tidigare – Ringarum – i platsannonserna. Avståndet till Stockholm kändes helt rätt eftersom det var av betydelse i min dåvarande familj. Ansökan skickades in och i mitt CV skrev jag några ord om att jag tillhörde Odd Fellow. Församlingen kallade mig till intervju och det visade sig att såväl kyrkofullmäktiges ordförande som kyrkorådets ordförande var Ordensbröder. Jag blev erbjuden tjänsten och tackade ja och snabbt skickade jag in ett återtagande av min utträdesanmälan ur Orden.

Efter flytten till Ringarum tog de båda ordförandena tag i mig och förde in mig i logegemenskapen i Österskär. Det innebar att inledningen av 2005 också blev inledningen på min nystart i Orden – i 84 Österskär. Raskt kände jag att jag var bland bröder och att jag fick möta både vänskap och brödrakärlek.

Efter en kort tid kom en av Ex-Övermästarna till mig vid ett logemöte och påtalade att 2005 var året då jag skulle bli veteran i Orden. Så rullade den processen igång och det året tilldelade logen mig veterantecknet. Det var något som imponerade på mig; att de efter bara någon månad hade kollat så noga i matrikeln.

Medlemskapet i 84 Österskär blev en väsentlig del i tillvaron. Återigen kändes Ordenslivet viktigt. Det var enkelt att känna sig hemma i gemenskapen. I vår loge förekom det inte några konstigheter då och det gör det inte nu heller. Jag fick uppleva att en ”ny” medlem blev mottagen på ett sådant sätt som det anstår en Odd Fellow-loge att ta emot. Det spelade ingen roll var någonstans man hamnade vid middagen. Det var alltid brödragemenskapen som regerade.  Många bröder har betytt mycket för mig under åren i Österskär och jag kommer inte att nämna några namn, men en del kanske känner igen sig. En del har tyvärr lämnat vår krets genom döden, men finns kvar i minnena i vår gemenskap.

Under några år bytte min hustru och jag bostadsort till Söderköping och då blev den logen min hemvist. Vid återkomsten till Valdemarsviks kommun var det självklart att åter söka mig till Österskär och jag kunde konstatera att känslan var oförändrad.

Eftersom jag under tiden i Söderköping hunnit bli utnämnd till Storkaplan i Orden blev tiden för besök i den egna logen en aning beskuren. Under tiden som Storämbetsman har jag fått logens förtroende att installera ämbetsmän och att dela ut veterantecken och att på Storsirens uppdrag utnämna Jubelveteraner. Glädjen över att få det förtroendet av logens bröder är stort.

Att vara medlem i logen 84 Österskär är att vara omsluten av brödrakärlek. Det är att känna att vår loge fungerar som den ska. Här finner man att brödragemenskapen är viktig. Här finner man att vår Ordens grunder verkligen är värdefulla för oss alla som är bröder i Österskär.

Under min tid som Storkaplan reser jag ganska mycket i vårt land och träffar både systrar och bröder i loger och läger och i seminariesammanhang. Det är värdefullt att ha en fast grund i sin hemloge. En grund som gör att det känns trovärdigt att tala om Ordens mening och dess grundsatser. En grund som ger tryggheten att vår Orden verkligen kan betyda något för oss människor.

Trots att jag nu lämnat Gryt som bostadsort och lever i Stockholmsområdet känner jag ännu att 84 Österskär är den loge som jag har att tacka för att jag är en Odd Fellow idag och dessutom att min loge ger mig en stabilitet i mitt ämbete som Storämbetsman